Lucia firas den 13 december och markerar tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Innan den gregorianska kalendern infördes under 1700-talet inföll Lucia samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.
Traditionen som den ter sig i Sverige har spritt sig från Västergötland till hela Sverige och under 1900-talet också till andra områden såsom finlandssvenska områden i Finland, som Åland, och i viss mån även till Danmark, Norge, samt bland svenskättade i USA. Lucia är ett sicilianskt namn som betyder den ljusa och kommer av latinets lux, lucis, som betyder ljus.
I Italien firas Lucia genom att barnen lämnar över mat till Lucia och till den "flygande åsnan" som hjälper henne att ge presenter. Om de råkar se henne kastar hon aska i deras ögon, så att de blir blinda.
Man minns Lucia den 13 december i kyrkan både i väst och öst. Hennes fest firas som en ljusfest under årets mörkaste månad, särkilt i Italien och Sverige, men även i övriga Skandinavien och andra städer i Europa, till exempel Ungern, Serbien och Kroatien.
I Sverige härstammar seden från år 1780. Före den gregorianska kalenderreformen var Lucianatten den längsta under året. Sången Sankta Lucia är fortfarande populär på Sicilien och i Skandinavien. Hennes minnesdag är även markerad på den norska primstaven. I Canon Romanus eller mässans Kanon (Eukaristisk bön I) står hon efter förvandlingen bland de sju kvinnor, som anropas som förbedjare i strofen Nobis quoque. Det var sannolikt Gregorius den store, som satte in hennes namn. Hon nämns även i den ambrosianska Kanon.
I domkyrkan i Syrakusa, en praktfull basilika, som är byggd inne i ett antikt tempel, är ett kapell vigt åt henne. Där står en krönt silverstaty med palmkvist och oljelampa. Annars är hennes attribut två ögon på ett fat eller ett svärd. Påven Honorius I byggde en kyrka till hennes ära i Rom, Santa Lucia in Selce =kiselsten).
© Karin D
